Nytt år och nya insatser

Strax dags att dra på gymet. Mitt mål är att försöka hitta en normal träningsnivå det här året, dvs "bara" träna fyra gånger i veckan. (istället för 6-7 ggr förra året). Det svåra med det är att inte få ångest och må dåligt de dagar jag ska vila. Har lite att jobba på där. Mitt andra mål är att komma igång med min roman. Författare är mitt nästa yrke. 

Jag borde verkligen skärpa mig

...och skriva här lite oftare...men även solen har sina fläckar.

På jobbet är allt som vanligt, lagomt rörigt med ny reform och 100 minuterspass i engelska...

Dottern har provat barndans på ett av gymen här i stan. Det gick allt annat än bra, kan man väl säga...hon var inte med och ansåg att leka ringlekar kunde hon ju göra på dagis, hon var ju här för att lära sig dansa. Så vi väntar ett tag till med det tror jag...

Sonen spelar tennis och trivs som fisken i vattnet. Han ler hela träningen igenom och det känns skönt att han hittat en aktivitet som han gillar. Vi föräldrar är också nöjda med att han valt en sport som är inomhus...

Passjakt

Jag anser mig själv vara en tämligen organiserad person med bra koll på var jag har viktiga saker. Följande händelse fick mig dock att börja undra om jag verkligen är så organiserad...

Vi ska som ni säkert alla vet åka utomlands. För detta krävs pass. Barnens pass beställdes och hämtades och jag och min man konstaterade lugnt att vi "bara" behövde hämta våra pass i bankfacket. Måndag var en bra dag att göra detta, (för att vara säkra på att vi inte står där på avresedagen och inser att banken är stängd och att vi glömt hämta våra pass.) Organiserad var ordet...
Av någon outgrundlig anledning är jag sen på måndag morgon och innan jag ska kasta mig i bilen på väg till jobbet kommer jag ihåg: Bankfacksnycklarna! Öppnar nyckelskåpet för att greppa dem i flykten men självklart är inte nycklarna där. Ringer maken som hävdar att de ska vara i nyckelskåpet. Rycker med mig två par omärkta nycklar och tänker att det kanske är någon av dem som passar och sticker till jobbet.

Innan lunch går jag in på banken, visar upp mina medhavda nycklar bara för att få reda på att ingen av dem är de rätta. Undrar stillsamt om inte banken har någon huvudnyckel och förklarar att våra pass ligger i bankfacket och att vi behöver dem innan lördag. Kvinnan bakom disken skakar på huvudet och informerar mig om att om jag inte hittar nyckeln måste de borra upp facket, och det kostar. Hon råder mig att åka hem och leta ordentligt.

Kommer hem och vänder upp och ner på mer eller mindre hela huset, garaget och båda förråden, men inga nycklar. Plötsligt kommer jag ihåg att sonen under en mindre avslappnad eftermiddag står vid nyckelskåpet och viftar med ett par nycklar och frågar om han får leka med dem. I vanliga fall skulle mitt svar varit nej, men just den här dagen orkade jag inte bråka om det. Han får låna dem om han lovar att lämna tillbaka dem på rätt ställe. Tror ni han gör det? Nej! Istället lägger han dem i lillasysters leksakshandväska som den arga mamman sedan slänger i soptunnan för att hon är så less på att alltid snubbla över den...Tror ni att den arga mamman kontrollerade innehållet i den lilla väskan innan den hamnade i soptunnan? Självklart inte.

Tisdag: Ringer banken för att boka tid för uppborrning av bankfack. Får beskedet att det går bra att komma dagen därpå. Tur!

Onsdag: infinner mig på banken för att borra upp bankfacket. Det tar vaktmästaren ett ganska bra tag att genomföra arbetet; bankfackslås är inte direkt gjorda för att bli uppborrade...
Bankfacket är äntligen öppet och medan vaktmästaren monterar en ny låscylinder öppnar jag lådan...i facket ligger bara ett pass, inte två...PANIK! Makens pass är där men var är mitt?
Kastar mig på cykeln och trampar hemåt i rasande fart, minns att jag åkt till Krakow och kommit hem igen, så förmodligen ligger passet hemma någonstans. Frågan är bara var, har ju som bekant vänt upp och ner på hela huset i jakten på bankfacksnycklarna men inte sett skymten av ett pass.

I höjd med logen sitter plötsligt en kråka mitt på cykelbanan. Jag hojtar men fågeln flyttar inte på sig och jag tänker minsann inte väja för en kråka. Smack! Kollisionen är ett faktum och den stackars kråkan flyger ner i diket.
Efter 10 minuters febrilt letande hittar jag äntligen mitt pass och kan andas ut...Nu kan vi åka!

Organiserad var ordet eller hur?

Saker som jag tycker mindre om...

... att köpa skor. Allvarligt talat, hur kul är det på en skala? Jag har mycket svårt att förstå dessa kvinnor som så att säga samlar på skor och som i princip får en orgasm när de ser reklam för senaste modet i skovärlden. Skor är för mig ett nödvändigt ont, de ska vara sköna, praktiska och för all del ska de ju inte se ut som något som katten dragit in, men att gå timme ut och timme in i skoaffärer bara för att titta, det är inte min grej. Som tur är älskar min mamma skor så jag brukar helt enkelt ta med henne på stan, sätta mig på en bekväm stol inne på skoaffären och låta henne springa runt och leta medan jag gör tummen upp eller tummen ner.

...att köpa handväskor. Ytterligare en sak som jag inte förstår mig på. (undrar om det är något fel på mig) Jag äger 2 handväskor, en svart och en röd. Den svarta har jag nog haft i cirka 10 år och den röda i snart 3. De är inte särskilt välanvända, jag tycker liksom mest att de är i vägen. De är även väldigt små, dvs de rymmer en plånbok av mindre modell, en mobiltelefon samt möjligtvis ett läppstift. Jag förundras över de kvinnor som använder handväskor dagligen och som bär med sig ett mindre hem i dem, tycker ni inte att de är i vägen?

Det går över

Någon har visst skapat en hemsida för vår familj och denna någon har även lagt ut min blogg på denna hemsida. Detta innebär att jag egentligen borde uppdatera bloggen mer kontinuerligt (antar att det var förhoppningen från denna mystiska någon) så jag ämnar försöka skriva mer ofta.
Idag samtalade jag och maken om våra barn som numer inte är så små, vi konstaterade att de hela tiden blir mer och mer självständiga och att vi som föräldrar inte riktigt fyller samma funktion längre. Jag var den som var mest orolig över detta och hade en lång och utförlig redovisning kring hur jag kände det, vad jag oroade mig för och att jag inte var riktigt bekväm med den roll som "tjat-mamma" som jag har fått. Maken svarade kort och gott: det går över...
Slut på diskussionen.

För övrigt handleder jag blivande lärare för brinnande livet samtidigt som jag försöker rätta nationella prov och komma fram till vettiga slutbetyg för mina elever och när jag är hemma så tjatar jag på barnen och tränar, ser på TV med maken och längtar till Barcelona!

Om husdjur

Dottern är djurvän och ganska störd över att vi inte kan ha djur. De båda männen i vårt hushåll är bovarna i dramat anser hon eftersom det är ju de som är ALLERGISKA! Det ordet behärskar hon till fullo och idag konstaterade hon (i samtal med sin far) följande:

Pappa, du och C är ju allergiska så vi kan ju inte ha någon hund och inte heller en panda...

Pandor är ju väldigt vanliga just som husdjur tänker jag...

Söndag

...och vi har ny bil, passaten är ett minne blott. Numera kör vi en AudiA6 Avant (silverfärgad) men hur länge vi behåller den vet jag inte, min man gillar som sagt att byta bil lite då och då (läs ganska ofta).

Eftermiddagen har vi spenderat hos mamma och pappa som sparar allt, så dottern är numera överlycklig ägare till mina gamla Barbie-dockor med tillbehör. Det var en resa längs memory-lane, tänk vad vi har lekt med dessa jag och min kära syster. Jag kommer ihåg att vi "tjuvlekte" långt efter det att jag börjat högstadiet och långt efter man skulle slutat leka. Vilken tur att syrran var tre år yngre...