Handikappad

Jag har ryggskott och känner mig som Asta 70 år. Detta inträffade givetvis bara för att jag idag skulle köra igång med ett 8 veckors intensivt träningsprogram som i slutändan ska förhindra att ryggskotten uppkommer. Ironi på hög nivå eller hur? Således kommer jag att frossa i kakor till CSI och tycka synd om mig själv. Ett kilo mer eller mindre att gå ner kvittar just nu.
Var på en mycket trevlig fest i lördags utan barn dessutom. Mycket skönt att äntligen kunna slappna av och dricka alkohol utan att tänka på var barnen befinner sig. Något otrevligare att stiga upp med lillan 06.00 på söndag morgon efter att ha intagit tre tequila....Det är inte en god dryck, men effektiv ur berusningssynpunkt.

Borta bra men hemma bäst

Vi har nu återvänt till Norrland efter en vecka i storstaden. Mycket mysigt att träffa min allra käraste syster, hon bor alldeles för långt bort. Jag önskar att jag kunde behärska tekniken att snabbt förflytta mig mellan två platser så vi kunde ses oftare. Att vi har lyckats bo tre vuxna och tre barn (alla under fyra år) i en trea på mindre än 100 kvadrat är bara det en bedrift i sig, vi har inte ens blivit ovänner en enda gång. Just nu uppskattar jag mina 240 kvadrat oerhört mycket och njuter av småstadens tystnad och den avgasfria luften. Det är bara att inse att jag inte är en storstadsbrud. Höjdpunkten på resan var enligt sonen besöket på Naturhistoriska där vi såg dinosaurieskelett och en isbjörn. Min guldstjärna i mammahimlen förtjänade jag på flyget hem när sonen kommer på att han måste göra nummer två. Med dottern på höften guidar jag honom till toaletten och lyckas med en hand hjälpa honom upp på den minimala toasitsen, väntar tills han är klar (tack för att han är snabb på nr 2) och lyckas även torka honom med endast en hand. Inte illa!