Jag undrar

...vad som egentligen är meningen med livet. Nej riktigt så djup ska jag inte bli, men jag undrar om vi (min man och jag) inte skulle vara lyckligare och framförallt känna att vi både hade mer tid och mer pengar om vi inte bodde i vårt gigantiska hus. Någonstans kan jag känna att jag blir så otroligt trött på att driva runt detta bygge, både vad gäller tid och pengar. Å andra sidan vet jag inte om skilsmässan skulle vara ett faktum om vi bestämde oss för att sälja och flytta, eller kanske det skulle föra oss ännu närmare varandra? Jag kommer på mig själv med att drömma om en slags frihet som jag inte upplever att jag har som husägare. Vem är det som har sagt att barn blir lyckligare av att växa upp i en villa, blir inte barn lyckligast av att ha föräldrar som är lyckliga och som framförallt har tid att slösa på sina barn?

P.S Vi är inte olyckliga och har ingen pågående kris i äktenskapet. D.S

11 september

11/9 är datum som många förknippar med tragedi, antingen tänker man på terrordåden i USA eller på mordet på Anna Lindh. Från och med idag kommer dock detta datum betyda något positivt eftersom detta är dagen då lillan började gå. Hon har övat febrilt den närmsta tiden men så idag har hon äntligen vågat ta steget ut i det okända. Lyckan är fullkomlig. Har för övrigt varit hos naprapaten och fått order om att träna mage och rygg då jag är alldeles för svag efter att ha burit på mina två jättebebisar (undrar om vi alltid kommer att ha storleksrekordet i bekantskapskretsen? ) Morgondagen innebär uppladdning inför lördagens maskeradkalas och C har stora problem med att välja om han ska vara pirat eller prinsessa. Till listan över krämpor kan jag även lägga till tinnitus eftersom barnen idag hade tävling i falsettskrik i badkaret. AJ!

And the rest is silence...

Ungefär vid klockan sju på kvällen infinner sig tystnaden här i mitt hem, då sover nämligen de båda underverken och jag kan välja om jag vill ha ljud omkring mig. Kommer på mig själv med att bara lyssna på tystnaden och faktiskt njuta. Det går över efter ungefär en halvtimme då jag startar radion eller tv:n eller helt drastiskt får för mig att dammsuga nedervåningen. Jag är nog lite knäpp. Jag är också sjukt trött på att vara hemma och känna mig som den stereotypa hemmafrun som tar hand om barnen och matlagningen för att inte tala om tvättstugan. Jag verkligen hatar det rummet....