Regntunga skyar

Innebär rastlösa barn, eller i alla fall den snart 4- årige sonen som vanligtvis är mer ute än inne om dagarna. Idag valde vi att bege oss till Pite Havsbads senaste attraktion "Skeppet". Taktiska som vi var tog vi med en kompis till C eftersom lekrummen inte rymmer vuxna. Ungefär hela Piteå var där tillsammans med ett helt gäng turister vilket betydde dålig luft och en decibelnivå som framkallar hörselskador. Under lekstunden, som varade cirka två timmar, upptäckte jag att jag verkligen hatar ouppfostrade barn. På Skeppet finns nämligen en särskild avdelning för små barn, dvs mellan 1-4 år. I denna avdelning återfinns även tre pojkar som passerat övre åldersgräns för länge sedan. De roar sig med att leka "Inte-stöta-golv" och att det kryper omkring småttingar som inte lärt sig gå ännu tar de ingen hänsyn till. Eftersom vi är i Sverige så reagerar ingen av de andra föräldrarna (fast de är märkbart irriterade) men jag kan inte hålla mig utan fäller en dräpande kommentar. Eftersom dessa barn inte lärt sig att lyssna på vuxna fortsätter de med sin lek och förmodligen krossade de väl någon liten innan dagen var slut. Hoppas innerligt att dessa tre hamnar i min undervisning om några år...

Back in business

Jag är tillbaka. Ber om ursäkt för att jag inte skrivit på ett tag. Följande har hänt:
Vi har firat 5-årig bröllopsdag UTAN BARN!! Mycket mysigt och romantiskt, fast vi hamnade på hotellrummet och kollade film istället för att gå ut på krogen. Sömnbristen fick bestämma. Efter det hämtade vi lillan hos morfar och begav oss upp till svärföräldrarnas stuga som faktiskt ligger mitt i ingenstans. Vi åker dit varje sommar men vi kör fel varje år, i år blev det dock bara en hastig inbromsning innan vi hamnade rätt. Bilfärden var för övrigt en rätt tragikomisk resa och ett ypperligt exempel på vägverkets besparingar. Vår senaste bil har fälgar modell större samt är en aning sänkt (den 18-åriga versionen av min man ÄLSKAR detta) vilket innebär att den inte direkt är lämpad för guppig grusväg. Vägen till stugan far-far-away bestod till största delen av grusväg. Som extra krydda har vi desutom ett glapp i någon lampkontakt vilket renderar i ett högt ilsket pipande ljud vid varje gupp eller lite när den själv vill. Blanda detta med en stereo som endast spelar i en högtalare samt en muttrande man så förstår ni hur symfonin lät under resan. Bör jag tillägga att vi nog inte åker till stugan någon fler gång denna sommar? Åtminstone inte innan de har asfalterat vägen igen.

Accessoar eller?

Min senaste accesoar som jag bär dagligen är inte en ny handväska eller ett par nya solglasögon (finns ju ändå ingen sol). Det är inte heller en trendig klocka eller ett snyggt halsband. Accessoaren består av min åtta månader gamla dotter som envisas med att bli buren snyggt på höften. Att hon väger tio kilo bekymrar inte henne nämnvärt, mamma ska ju orka det annars måste hon helt enkelt bli starkare. Överväger således att inhandla matchande kläder till mig och dottern, fast egentligen är det onödigt...alla mina kläder har ändå samma fläckar som hennes innan dagen är slut. Undrar varför man aldrig kan läsa om denna trend inom modevärlden, jag kan ju omöjligt vara ensam om att ha denna accessoar, eller?

Att anta en utmaning...

here we go...

Fem saker på min att-göra-lista (dagligen)

1. Mata barnen, eller i alla fall den minsta och därefter helst hinna plocka in i diskmaskinen innan rymlingen är utom synhåll.
2. Operation tvättstuga. Min smutstvätt förökar sig av sig själv, jag är helt övetygad om att det bor en poltergiest i min tvättstuga som lever rövare när alla andra sover.
3. Försöka hinna med att träna för att äntligen bli av med min mage. (mission impossible)
4. Måla huset fast vi målade för endast tre år sedan så har färgen släppt vilket innebär ommålning. Roligt? Nej.
5. Äta supé med min man när barnen somnat så att vi får prata.

Vad jag gjorde för 10 år sedan:

Då pluggade även jag på universitet, tror bestämt att det var Historia B som studerades. Hade flyttat hemifrån på gångavstånd från LTU och sommaren jobbade jag säkert, tror det var inom hemtjänsten. Mitt värsta sommarjobb. Varje kväll somnade jag med ångest för alla hemska sjukdomar som man kan bli drabbad av. Dessutom hade vi världens elakaste tant som vårdtagare, hon ger mig mardrömmar än idag.

Ställen jag bott på:

Kallkällan, Luleå var min första hemort i cirka tre år innan mina föräldrar och jag och syrran blev Hertsöbor. Vid 10 års ålder flyttade vi igen, till Persön två mil norr om Luleå. Här spenderade jag hela min ungdomstid för att sedan flytta till Porsön, Luleå. Här bodde jag fyra år innan jag flyttade till Udden. Därefter blev det Persön igen, separation var anledningen och i en boda på gården bodde jag sommaren 2000. Hösten 2000 flyttade jag till Karlstad för att plugga sista året och hann även med att bo 9 veckor i Lidköping för att göra praktik. Åter till Luleå efter examen och blev då sambo med min man på Kungsgatan. Fick jobb i Piteå så hösten 2001 hamnade vi på Norra Pitholm för att sedan i oktober 2004 bli Djupviksbor.

Fem saker jag skulle göra om jag blev biljonär:

1. Tråkigt, jag vet, men givetvis skulle jag betala alla våra skulder.
2. Bygga mitt drömhus på en strandtomt och köpa en värstingbåt.
3. Köpa semesterboenden i Italien och USA
4. Anställa en personlig kock, personlig tränare och en personlig massör.
5. Investera till barnen och sedan ägna resten av mitt liv åt att resa.

På turné

Vi befinner oss just nu på turné då vårt hus bebos av inte mindre än 10 Kalixbor. Vi har bott en natt på hotellet och nu sover vi hemma hos svärmor och svärfar. Lillan uppskattar inte att vara på turné, hon anser att vi ska vara hemma så att hon kan hålla audiens. Dessutom har hon hostat hela natten, typiskt när man inte är hemma, vilket resulterade i att vi fick uppsöka Jourcentralen. Efter typ två timmars väntetid fick vi träffa doktorn som konstaterade att det är ett virus, jag skriver ut hostmedicin. Hade jag väl räknat ut själv. Imorgon är äventyret över för den här gången och vi får sova hemma i våra egna sängar. Gissa vem som kommer att bli gladast? Min man har för övrigt lärt C vad fiskarna andas med : Jävlar, heter det enligt C.

Projekt

Som ska avslutas innan vi hyr ut huset på torsdag kväll fyller inte mindre än tre sidor, visserligen A5 och visserligen med luft mellan, men ändå. Många av projekten kräver dessutom uppehåll utomhus, men så är inte fallet. Istället är vi inne och jag målar elementskydd och dörrfoder medan min make slåss med listerna. Vi har allmogelister i taket och dessa är enligt honom omöjliga att kapa på rätt sätt i hörnen. Erkänner att jag misstrodde honom först men efter att ha hittat en hel list på cirka två meter uppkapad i småbitar förstod jag vad han pratade om. Den nya inredningstrenden hemma hos oss kallas våga-vägra-taklist.

Kontaktsvårigheter

Vi har varit avskurna från omvärlden i två dagar. Vår fasta telefon har valt att inte fungera. Det började med ett sprakande ljud (oljud) som försvårade samtalen betydligt. Det eskalerade sedan till att man kunde ringa till oss men vi kunde inte ringa ut. Felanmälde och fick svaret att det kan ta upp till tre dygn innan felet åtgärdas men om vi vill ha ersättning så kan vi kräva det först efter fem dagar. Tja, vad säger man? Har man nästan monopol så har man. Ytterligare en anledning till att ringa via datorn istället, så i september tillhör vi inte längre Telias kunder, tror jag...