Det går över

Någon har visst skapat en hemsida för vår familj och denna någon har även lagt ut min blogg på denna hemsida. Detta innebär att jag egentligen borde uppdatera bloggen mer kontinuerligt (antar att det var förhoppningen från denna mystiska någon) så jag ämnar försöka skriva mer ofta.
Idag samtalade jag och maken om våra barn som numer inte är så små, vi konstaterade att de hela tiden blir mer och mer självständiga och att vi som föräldrar inte riktigt fyller samma funktion längre. Jag var den som var mest orolig över detta och hade en lång och utförlig redovisning kring hur jag kände det, vad jag oroade mig för och att jag inte var riktigt bekväm med den roll som "tjat-mamma" som jag har fått. Maken svarade kort och gott: det går över...
Slut på diskussionen.

För övrigt handleder jag blivande lärare för brinnande livet samtidigt som jag försöker rätta nationella prov och komma fram till vettiga slutbetyg för mina elever och när jag är hemma så tjatar jag på barnen och tränar, ser på TV med maken och längtar till Barcelona!

Om husdjur

Dottern är djurvän och ganska störd över att vi inte kan ha djur. De båda männen i vårt hushåll är bovarna i dramat anser hon eftersom det är ju de som är ALLERGISKA! Det ordet behärskar hon till fullo och idag konstaterade hon (i samtal med sin far) följande:

Pappa, du och C är ju allergiska så vi kan ju inte ha någon hund och inte heller en panda...

Pandor är ju väldigt vanliga just som husdjur tänker jag...

Söndag

...och vi har ny bil, passaten är ett minne blott. Numera kör vi en AudiA6 Avant (silverfärgad) men hur länge vi behåller den vet jag inte, min man gillar som sagt att byta bil lite då och då (läs ganska ofta).

Eftermiddagen har vi spenderat hos mamma och pappa som sparar allt, så dottern är numera överlycklig ägare till mina gamla Barbie-dockor med tillbehör. Det var en resa längs memory-lane, tänk vad vi har lekt med dessa jag och min kära syster. Jag kommer ihåg att vi "tjuvlekte" långt efter det att jag börjat högstadiet och långt efter man skulle slutat leka. Vilken tur att syrran var tre år yngre...

Plöstligt händer det...

...att jag bloggar igen. Men vem vet hur länge det håller i sig? Jag antar att det här med kontinuitet på bloggen helt enkelt beror på att jag aldrig skrivit dagbok i mitt tidigare liv, eller så är det helt enkelt så att det inte har högsta prioritet...

Dottern har äntligen slutat med blöja på dagen, på typ två dagar hade hon knäckt koden, plötsligt händer det...

För övrigt jobbar jag på samma ställe, tränar ungefär 5 ggr/vecka med maken och hoppas slippa stå i spanska vassen till sommaren.( Tanken är att vi ska åka till Barcelona för att hälsa på släkten.)

Sedan en vecka tillbaka är även jag en LCHF:are vilket betyder att jag inte äter några kolhydrater överhuvudtaget. Mår just nu toppen, inget sötsug och frossar i riktigt god mat med massor av grädde...

Bestämd

Dottern hade springtävling på dagis igår och eftersom det var första gången hon var med åkte jag ju dit för att titta på. Inte hade jag räknat med att delta, men med en bestämd dotter så fick mamma tack vackert gå runt banan hon också. Redan vid uppvärmningen insåg jag (återigen) att min dotter går sina egna vägar. Alla andra barn deltog glatt i uppvärmningen, medan J stod absolut still och blängde misstänksamt på den av fröknarna som ledde spektaklet.
Därefter deklarerade hon: Vi ska INTE springa mamma. Och det gjorde vi inte heller...

Ang vårt total ointresse för fotboll...

Igår innan middagen satt sonen och dottern och ritade vid köksbordet. Storebror skulle då upplysa lillasyster om Zlatan. Jag lyssnade på deras konversation och kunde såklart inte låta bli att ställa lite frågor:

jag: vet du själv vem Zlatan är?
sonen: Jo, han är en kille.
jag: jaha, var bor han då?
sonen: i Norge.
jag: jaha, vet du vad han jobbar med?
Sonen: han blåser upp fotbollar. Han har också en kompis som heter CT men som Zlatan kallar för Rim-Tim. Det är faktiskt sant mamma!

Så nu vet ni, detta är Zlatan!

Nej

det är inte bättre på jobbet, kaoset med fel grupp kvarstår och upprörda elver jagar mig i panik. Jag hänvisar dem till rektorn och pekar med hela handen. Skulle försöka planera idag men av någon underlig anledning lyckades jag inte få kontakt med huvuddatorn (läs hjärnan). Alla försök att vara kreativ och nyskapande blockerades med samma felmeddelande, det har uppstått ett tekniskt fel, var god försök senare...Jag hoppas att IT-service har åtgärdat problemet imorgon, det blir liksom lite jobbigt att köra med tröskelpedagogik varenda lektion...

För övrigt kan tilläggas att Prinsessan och Grodan nu har studerats för inte mindre än fjärde kvällen på raken, jag kan numera sjunga med i sångerna....